Vem vet hur livet blir?

Vem vill veta?

Om jag vetat hade jag då orkat fortsätta?

Sett någon mening?

Kanske. Kanske inte.

Vad jag vet är att det hade varit svårt att glädjas åt något med vetskapen om att det mörka alltid kommer. Att det bra är övergående. Att livet är utmätt.

Att det för mig var bestämt att vandra mellan toppar och dalar, ljus och mörker, depression och välmående.

Att jag för alltid skulle bära en gnagande ångest i mitt bröst.

Hade jag vetat att jag denna vår skulle få känna en glädje jag bara drömt om så hade antagligen denna vetskap kvävt känslan och lämnat mig miserabel som vanligt.

Fått mig att inte våga ta emot.

Att springa.

Skrämt mig in i min trygga vrå av mörker och varnat mig från att komma ut i ljuset.

Hållit mig på plats.

Bättre då att vara ovetandes.

Att få hoppas på det bästa på sin vandring genom livet.