Vår

Ibland startar livet om. Det som förut gjorde så ont dämpar sig en aning och får stå i skuggan av något nytt. Något spännande.

Skygglapparna som så länge skyddat från att möta helvetets blickar släpper lite på trycket och låter ögonen möta världen.

Synen är skarpare.

Färgerna starkare.

Människorna gladare.

Leenden.

Blickar.

Glädje.

Kärlek.

Vårkänslor?

För mig är det nytt. Jag kan knappt minnas när våren gjorde mig glad senast. Förväntan var alltid för stor. Det är vår, början på något nytt, livet vaknar ur sin dvala och då ska alla må bra.

Alla!

SKA!

Inte jag.

Istället blev det raka motsatsen.

Depression och en outhärdlig ångest.

Varför?

Ingen mår väl dåligt på våren?

Jo, jag.

Hur kan det bli så?

För att jag SKA må bra.

Årets andra halva kunde däremot vara underbar.

Kall, mörk, blåsig, död.

Livet satt på paus.

Legitimt att vara nere.

Ok att må skit.

Gräva ner sig.

Fick mig att istället sprudla av liv.

Men hur kan du vara så glad?

För att jag inte SKA.

För att det helt plötsligt är ok att må som man mår.

Därför.

Men nu är det vår och jag känner något okänt. Obehagligt och ändå skönt. Det var så längesen jag kunde möta våren med öppna armar.

Rädd.

Nyfiken.

Stark.

På skakiga ben går jag ut i något underbart.

En reaktion på ”Vår

  1. Våren är min värsta tid. Det gör på riktigt ont när knoppar brister som Karin Bojje skrev. Men på våren kommer den vackra aklejan. Det gillar jag. Och jag älskar att vara i skogen på våren….när man nu lyckas med det. Snart är det sommar.

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s