Om jag ändå kunde få ro…

Jag vet vem jag är. Vad jag känner. Vad du känner. Jag kan andas. Pulsen är normal. Jag har tid. Vi, tillsammans. Ser varandra. Älskar. Jag dig och du mig. Harmoni och balans. Ett liv som är bra. Detta är vad jag önskar, men istället river vargarna i bröstet.

Ovisshet…

Ovisshet. Ett stort svart i magen. Vad är jag? Någon att åtrå eller bara en leksak? Ett tidsfördriv? Frågorna ställer jag men svaren uteblir. Tystnad. Kroppsspråket är tvetydigt. Vad är på riktigt och vad är fantasi? Är allt bara en saga? Något jag bara fantiserat ihop i min enfald för att jag verkligen trodde att … Fortsätt läsa Ovisshet…

Val…

Att välja, hur svårt kan det vara? Tuffa på i invanda spår eller svänga av? Välja nytt? Att stå kvar i trygghet. Bara vara nöjd? Eller söka det som får livet att spira? Känna eller inte känna? Leva ut eller stänga in? Konsekvenser kommer oavsett. Smärta. Sorg. Slentrian. Ångest. Kanske glädje. Över vad livet faktiskt … Fortsätt läsa Val…

Är det du…?

Är det du? Jag tror det... Som ska skaka om min värld? Det känns så... Få mig att vakna till liv? Om du låter mig... Som ska få mig att känna? Det vill jag... Är det du som ska få mig att älska? Ja, det är jag...

Samvetet…

Det gör ont. Fy fan vad ont det gör. Du tar över min kropp. Förgiftar mitt sinne. Plågar mig. Med all rätt... Jag sårade djupt... Oförlåtligt? Kanske... Men inget annat fanns. Ärlighet... Smärta... Bryta... Konsekvensen... Slagen i dina järn. Fast. Lidande... med all rätt...

Skyldig…

Förbannelser slår hårt över min kropp. Sticker djupt i hjärtat. I min själ. Ändå står jag kvar. Skyldig. Jag ser hur du brister. Går itu och krossas framför mina ögon. Slå mig. Hata mig. Krossa mig som jag just krossat dig.