Skyldig…

Förbannelser slår hårt över min kropp. Sticker djupt i hjärtat. I min själ. Ändå står jag kvar. Skyldig. Jag ser hur du brister. Går itu och krossas framför mina ögon. Slå mig. Hata mig. Krossa mig som jag just krossat dig.

Det som var…

Så nära, ändå främlingar. Bortglömda av varandra. Kanske medvetet för att göra det lättare. För att slippa gråta öppet. Slippa fråga varför. Det bara är och vi flyter med. En gång var vi varandras. Nu är vi vänner. Försökte vi eller lät vi det bara hända? Minnen lever kvar men våra själar går skilda vägar.

Vem vet?

Vem vet hur livet blir? Vem vill veta? Om jag vetat hade jag då orkat fortsätta? Sett någon mening? Kanske. Kanske inte. Vad jag vet är att det hade varit svårt att glädjas åt något med vetskapen om att det mörka alltid kommer. Att det bra är övergående. Att livet är utmätt. Att det för … Fortsätt läsa Vem vet?

Vår

Ibland startar livet om. Det som förut gjorde så ont dämpar sig en aning och får stå i skuggan av något nytt. Något spännande. Skygglapparna som så länge skyddat från att möta helvetets blickar släpper lite på trycket och låter ögonen möta världen. Synen är skarpare. Färgerna starkare. Människorna gladare. Leenden. Blickar. Glädje. Kärlek. Vårkänslor? … Fortsätt läsa Vår

Snälla, hjälp mig

När det vackra är fult. Det roliga tråkigt. När glädjen är sorg. Det pigga är trött. Det värdefulla värdelöst. Det livfulla ett tomrum. När hoppet är hopplöst. När hjälpen känns hjälplös. När meningen inte längre har en mening. När livet inte längre har ett värde. Snälla, hjälp mig då att vara stark.