Det handlar om mig. Bara om mig men det är andra det går ut över. De som får städa upp efter mig. Ta hand om kaoset efter skalven. Stötta Hjälpa mig upp på fötter. Jag är er evigt tacksam.
Hoppas…
Såren över ryggen har torkat. Vävt ihop blod och tyg och spricker sönder när T-shirten dras av. När tyget frias från skorporna. Blodet sipprar fram och igen måste han fly. Gömma sin blåslagna kropp. Låsa toalettdörren och vänta på att de andra ska gå. Höra gympaläraren släcka och stänga för dagen. Vänta så länge det … Fortsätt läsa Hoppas…
Storslagna möjligheter
Pojken säger inte mycket. Oftast tyst. Står vid sidan om. Observerar. Lever sig in i de andras lek. Ibland alltför tydligt. Någon ser. Någon pekar. Skrattar. Det är på skoj men inte för honom. Han vänder om och går. Därifrån till en annan plats. Säker från de andras blickar. Där väntar en värld av storslagna … Fortsätt läsa Storslagna möjligheter
Måste orka
-Pappa kom. Jag ska visa dig nåt. Pappa? Jag hör hans röst. Hans ord och hans vädjan om att bli sedd. Jag måste gå. Måste bekräfta att jag bryr mig om. Vill verkligen se. Men jag går inte. Ligger kvar i ett försök att lugna den puls som av hans ord stigit till max. Hålet … Fortsätt läsa Måste orka
Lite stolt är man ju…
...över att novellboken där undertecknad finns representerad har vunnit pris! 🍌 https://ka.se/2018/11/07/kas-novellbok-vann-fint-pris/
Tomma brunnar
Ögonen avslöjar. Hur du mår. Vad du tänker. Dina avsikter. Levande ögon visar vem du är. Själens spegel. Varje dag söker jag. Letar efter det levande. Förr var de fler. Till ögonkontakt fanns det tid. Nu får jag leta. Allt oftare går jag bet. De ögon jag möter, ser mig rakt igenom. Saknar djup. Saknar … Fortsätt läsa Tomma brunnar
Tvärtom
Sommar. Fint väder. Varmt. Ledig. Må bra? Det gör man väl. Det är väl självklart med alla dessa positiva beståndsdelar. Alla mår bra på sommaren. Så är det bara. Alla! Inte jag. Fy fan va jobbig du är. Varför kan inte du må bra som alla oss andra? Vad mer kan man begära, det är … Fortsätt läsa Tvärtom
Sakta ned
Kan vi sakta ned? Ge det lite mer tid? Att känna. Tänka. Prata. Det som i stressen kommer i andra hand. Skjuts undan. Glöms bort. Tempot är högt. Vi glömmer varandra. Oss själva. Livet. Vem springer fortast? Vem får mest gjort? Vem stiger först ner i graven? Kanske är det jag. En innerlig önskan, att … Fortsätt läsa Sakta ned
Stigen
En lövtäkt stig slingrar sig mellan träden. Nånstans leder den. Till eller ifrån. Det var den stigen som i förälskelsen ledde mig fram till dig. Det är samma stig som nu leder dig bort från mig. Avskedets smärta. ”Vi hörs.” Men båda vet att så är det inte. En lögn. Men sanningen gör ondare.
Ångestkramar
Du kramar. Till en början är det inget. Känns knappt. En förnimmelse över bröstet. Obehag. På väg att bli sjuk? Det är så det känns. Tyngd. Men innerst inne vet jag. Det är du. Du är tillbaka. Ovälkommen. Inte inbjuden. Ändå står du där. Tränger dig på. Våldgästar. För hur länge? Det finns inget svar. … Fortsätt läsa Ångestkramar
