Så nära, ändå främlingar.
Bortglömda av varandra. Kanske medvetet för att göra det lättare. För att slippa gråta öppet. Slippa fråga varför. Det bara är och vi flyter med.
En gång var vi varandras.
Nu är vi vänner.
Försökte vi eller lät vi det bara hända?
Minnen lever kvar men våra själar går skilda vägar.
Herr Arnes 
Detta gillar jag, inte din sorg och pina men känslan du förmedlar.
Det är så här man inte vill tänka i början (man vill inte tänka på slutet redan i begynnelsen) när man träffar någon men som man ändå inte kan låta bli att göra. Och redan då skapar det ett slags sorg, det som var då är inte längre nu.
Det kan väl inte vara vettigt?
Tack Arne!
GillaGillad av 1 person