Om jag ändå kunde få ro…

Jag vet vem jag är. Vad jag känner. Vad du känner. Jag kan andas. Pulsen är normal. Jag har tid. Vi, tillsammans. Ser varandra. Älskar. Jag dig och du mig. Harmoni och balans. Ett liv som är bra. Detta är vad jag önskar, men istället river vargarna i bröstet.

Skyldig…

Förbannelser slår hårt över min kropp. Sticker djupt i hjärtat. I min själ. Ändå står jag kvar. Skyldig. Jag ser hur du brister. Går itu och krossas framför mina ögon. Slå mig. Hata mig. Krossa mig som jag just krossat dig.

Det som var…

Så nära, ändå främlingar. Bortglömda av varandra. Kanske medvetet för att göra det lättare. För att slippa gråta öppet. Slippa fråga varför. Det bara är och vi flyter med. En gång var vi varandras. Nu är vi vänner. Försökte vi eller lät vi det bara hända? Minnen lever kvar men våra själar går skilda vägar.

Sorg

Dina skrik. Din darrande läpp. Sorg, saknad. Floder av tårar. Din uppgivenhet. Orden att det aldrig blir som förut. Att det aldrig kommer bli bra. Maktlösheten träffar hårt i hjärtat. Du är förkrossad och det enda jag kan göra är att finnas för dig. Mitt allra käraste barn.

Stigen

En lövtäkt stig slingrar sig mellan träden. Nånstans leder den. Till eller ifrån. Det var den stigen som i förälskelsen ledde mig fram till dig. Det är samma stig som nu leder dig bort från mig. Avskedets smärta. ”Vi hörs.” Men båda vet att så är det inte. En lögn. Men sanningen gör ondare.