Är det du…?

Är det du? Jag tror det... Som ska skaka om min värld? Det känns så... Få mig att vakna till liv? Om du låter mig... Som ska få mig att känna? Det vill jag... Är det du som ska få mig att älska? Ja, det är jag...

Samvetet…

Det gör ont. Fy fan vad ont det gör. Du tar över min kropp. Förgiftar mitt sinne. Plågar mig. Med all rätt... Jag sårade djupt... Oförlåtligt? Kanske... Men inget annat fanns. Ärlighet... Smärta... Bryta... Konsekvensen... Slagen i dina järn. Fast. Lidande... med all rätt...

Skyldig…

Förbannelser slår hårt över min kropp. Sticker djupt i hjärtat. I min själ. Ändå står jag kvar. Skyldig. Jag ser hur du brister. Går itu och krossas framför mina ögon. Slå mig. Hata mig. Krossa mig som jag just krossat dig.

Det som var…

Så nära, ändå främlingar. Bortglömda av varandra. Kanske medvetet för att göra det lättare. För att slippa gråta öppet. Slippa fråga varför. Det bara är och vi flyter med. En gång var vi varandras. Nu är vi vänner. Försökte vi eller lät vi det bara hända? Minnen lever kvar men våra själar går skilda vägar.