Långsamt kommer det krypande. Din värld skärmas sakta men säkert av från de andras. I vissa situationer märker du att något händer. Att du inte är på topp men det är väl som vanligt – du är lite trött bara. Sliten.

Men så en dag är det stopp. Som en drogad rör du dig mellan medvetande och dess motsats.  Ser världen som genom en tunnel där bomull mot ditt skinn sticker som nålar och viskningen i ditt öra är ett fruktansvärt skrik.

Vad ska du säga? Inget? Inte till någon? Är detta något övergående, något du kan klara av på egen hand? Något ingen behöver veta, inte ens familjen?

Alltid har du talat om att sådant här inte finns. Inte på riktigt, det är bara inbillning. Något man hittar på. Kanske för att slippa jobba. Nu vet du att det finns. Du är inte längre åskådare. Huvudrollen spelas av dig och alla andra är suddiga bifigurer. Vem ska du tala om det för? Vem ska du be om hjälp? Du vet inte själv vad som händer så var ska du börja utan att låta som ett psykfall.

Psykfall – det var vad du brukade säga. Det där händer bara psykfall följt av ett skratt.

Nu händer det dig…