Hakan mot bröstet…

För vissa kommer döden som en befriare. Inte så att de inte vill leva utan bara att livet gått lite väl hårt åt dem. Som om de valts ut att bära en tyngre börda än oss andra och att ständigt få kämpa i motvind. Det är lätt att glömma. Att gräva ner sig i sina egna bryderier om livets med och motgångar och med skygglappar färdas genom tillvaron. Visst, alla har vi våra problem men då man lyfter blicken och möter någon vars axlar är så nedtyngda att de knappt kan stå upprätt lättar vårt eget ok och ryggen raknar en aning. Detta om man väljer att se. Att se en annan människas lidande eller om man väjer med blicken och fortsätter gå med hakan tryckt mot bröstet och blicken fäst i sörjan inunder. Av vana eller av ren ovilja. Kanske en oförmåga att tänka till om hur bra jag faktiskt har det trots mina egna bekymmer. Förmågan att känna empati och att jag kan göra något så som jag själv skulle vilja att någon gjorde för mig den dagen fördärvet sätter sina klor i mig.

Jag kan inte hjälpa alla, men kanske kan jag hjälpa någon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s