-Pappa kom. Jag ska visa dig nåt. Pappa?

Jag hör hans röst. Hans ord och hans vädjan om att bli sedd.

Jag måste gå. Måste bekräfta att jag bryr mig om. Vill verkligen se.

Men jag går inte. Ligger kvar i ett försök att lugna den puls som av hans ord stigit till max. Hålet i bröstet slukar allt mer och jag är den sämsta pappan i världen. Orkar inte ens resa mig för att se det han vill visa. Orkar ingenting.

Så här var det inte tänkt.

Ett vrak var inte det jag tänkte bli.

Men så blev det. Så är det.

Verkligheten.

Mitt liv.

Jag reser mig sakta. Håller hårt i sängen då världen yr omkring mig.

Staplar ut och möter hans leende. Stoltheten över det torn han ägnat oändlig tid och uppmärksamhet.

Lyckan över att trots det svajande resultatet så står det kvar. Han har lyckats och han vill dela det med mig.

Det värmer i bröstet.

Motgiftet är hans ovillkorliga kärlek och det svarta hålet sys för stunden ihop. Göms undan och glöms bort.

Jag sätter mig bredvid och han tar min hand.

-Ska vi bygga tillsammans, pappa?