Sommar.

Fint väder. Varmt. Ledig.

Må bra?

Det gör man väl.

Det är väl självklart med alla dessa positiva beståndsdelar.

Alla mår bra på sommaren.

Så är det bara.

Alla!

Inte jag.

Fy fan va jobbig du är.

Varför kan inte du må bra som alla oss andra?

Vad mer kan man begära, det är ju sommar?

Det är väl inte så svårt?

Hur kan du INTE må bra?

Det är just det. Att förväntas må bra.

Att det SKA va bra.

Bara för att det är sommar.

Visst, det är skönt med värme. Ledighet.

Sovmorgon.

Men förväntan förstör allt.

Förväntan på att jag ska va en glad prick på grund av detta.

Höst.

Då förväntas ingenting.

Jo, då förväntas klagan. Att du är lite nere.

Kanske att man samlas kring det ruggiga.

Den inkommande kylan.

Regnet.

Sitter i butter-grupper och håller med varandra om hur jobbigt det är.

Inte jag.

När regnet slår mot ansiktet. Vinden sliter i kroppen och det kalla letar sig ända in i själen.

Då mår jag bra.