Kan vi sakta ned?

Ge det lite mer tid?

Att känna.

Tänka.

Prata.

Det som i stressen kommer i andra hand.

Skjuts undan.

Glöms bort.

Tempot är högt.

Vi glömmer varandra.

Oss själva.

Livet.

Vem springer fortast?

Vem får mest gjort?

Vem stiger först ner i graven?

Kanske är det jag.

En innerlig önskan,

att jag inte rusade förbi och

missade det som var viktigt.

Missade livet.