Hinnan mellan mig och världen.

Mellan mig och dig.

Likt en livmoder.

Håller mig varm och trygg.

Men samtidigt,

Stänger mig inne.

Hindrar mig från kontakt med världen omkring.

Syner blir suddiga.

Ljuden luddiga.

Livet där utanför.

Du.

Allt det underbara, fina, älskvärda.

Det hemska.

Hålls på avstånd.

Låter sig inte upplevas,

Iallafall inte fullt ut.

Inte utan filter.

Skönt kan man tycka.

Underbart att få slippa allt det där otrevliga, negativa som plågar oss sönder och samman.

Men det andra. Det underbara som gör livet värt att leva.

Utan det så vet jag inte.

Är det värt det?

Inga toppar.

Inga dalar.

Allt på medel. Mittemellan. Lagom.

Tryggt men är det att leva?