Förbannelser slår hårt över min kropp. Sticker djupt i hjärtat. I min själ. Ändå står jag kvar. Skyldig. Jag ser hur du brister. Går itu och krossas framför mina ögon. Slå mig. Hata mig. Krossa mig som jag just krossat dig.
relationer
Hur kan det vara så…
...att du kan känna sig som mest ensam trots att någon står vid din sida...?
Tänk om…
Om jag inte provar, hur ska jag då veta om det är rätt? Du måste chansa ibland. Livet är för kort. Tänk om det är fel. Om jag ångrar mig. Mister allt jag har och står tomhänt. Ensam. Risken finns... är du villig att ta den...? Ja... nej... eller... Lev du kvar i din trygghet. … Fortsätt läsa Tänk om…
Vågar du…?
Vad är du rädd för? Det okända? Otrygga? Det du tror dig sukta efter? Gräset på andra sidan... besitter känslor du saknar. Grönare...? Kanske... Vågar du? Ska du smaka måste du ta dig dit. Lämna det du har. Du kan inte ha båda. Vad hindrar dig? Tryggheten i det du har? Att du tänker det … Fortsätt läsa Vågar du…?
Det som var…
Så nära, ändå främlingar. Bortglömda av varandra. Kanske medvetet för att göra det lättare. För att slippa gråta öppet. Slippa fråga varför. Det bara är och vi flyter med. En gång var vi varandras. Nu är vi vänner. Försökte vi eller lät vi det bara hända? Minnen lever kvar men våra själar går skilda vägar.
Skulden är min
På mig vilar skulden, För att det blev som det blev. Medvetet? Inte alls. Men ändå, skulden är min och ingen annans. Vi kanske kan mötas. Prata. Förhandla om att bördan skall delas rättvist oss emellan. Att vi båda har del i problemet och att ingens tyngd att bära ska vara större än den andres. … Fortsätt läsa Skulden är min
Herr Arnes 