I ung ålder hade jag en önskan om att få leva i vilda västern. Att precis som på filmerna rida runt i ett öppet landskap, slå läger vid en vacker flod, leva för dagen och, då det behövdes, träda in som moralens väktare och befria världen från avskummen som kom i min väg.

Drömmen följde länge med mig men så en dag gick det upp för mig vad ”att befria världen från avskum” verkligen innebar. Att jag skjuter någon som aldrig mer reser sig upp. Att jag tar ett liv. I den stunden släppte jag drömmen och gick vidare med mer realistiska och empatiska mål för min framtid i världen.

Drömmen om ett nytt vilda västern lever dock på nytt. Denna gången är det inte hos mig eller någon annan drömmande sjuåring utan hos en av våra riksdagsledamöter. Josef Fransson, sverigedemokrat i Sveriges riksdag, anser att fler civila borde få bära vapen i kampen mot kriminalitet.

Menar han då att vapen i händerna på alla oss icke-kriminella skulle dämpa kriminaliteten enbart av att finnas som ett slags avskräckande eller att det är fritt att skjuta på kriminella?

Hur vet man att det är en kriminell man ser? Är det bara när man ser någon utföra en kriminell handling eller är det efter tycke och smak?

Om man läser kommentarer i olika ämnen på nätet så är de i många fall väldigt snabba med att döma, även om de vet väldigt lite om vad som händer och att bevisning saknas. Är det de personerna som ska bära vapen i kampen mot kriminaliteten? Är det jag?

Hur ska jag avgöra om det är befogat att använda mitt vapen? Får jag någon kontinuerlig träning? Är det bara att gå på magkänslan och på eget bevåg trycka av om jag tror mig se en kriminell? Kan jag räkna med uppbackning om en eldstrid på mitt lokala Ica plötsligt uppstår?

Många frågor men bara ett bra svar:

Vi behöver inte fler vapen i händerna på människor.

Jag kan fortfarande njuta av en bra västern, dock utan att vilja vara den som imaginärt odödlig stirrar ner i en pistolmynning.

Cyril von Geeten