Vi har så svårt att kunna föreställa oss själva i en olycka. Att vi kraschar eller kör på någon. Ett barn.

Det måste vara så att tanken är totalt omöjlig och då är det okej för oss att fokusera på annat än det fordon vi just i detta nu framför i X kilometer i timmen.

MOBILEN!

Helt omöjlig att släppa för många. Viktigare än att vara i verkligheten.

Ibland viktigare än våra egna barn och oss själva.

Häromdagen mötte jag en ung pappa ute med barnvagn. Jag känner honom inte och har ingen aning om hur han har det hemma eller hur trött han är. Det jag vet är att han visade mobilen bra mycket mer intresse än barnet i vagnen. Lurar i öronen och blicken klistrad på skärmen samtidigt som han puttade barnvagnen framför sig längs gångbanan. Barnet pratade några gånger men gav upp när responsen uteblev. Som sagt, jag har ingen aning om hur hans liv ser ut och vet mycket väl hur trött man kan vara med småbarn, men fenomenet är väldigt intressant, och då ännu mer när jag såg honom krocka med en större buske, backa och gå vidare, hela tiden med ögonen på mobilen.

Vad får oss att välja mobilen framför våra barn? Mobilen framför säker körning? Mobilen framför att hjälpa någon som behöver hjälp?

För vad?

Ett meddelande som kan vänta i fem minuter?

Ett roligt filmklipp?

En uppdatering på Facebook?

En like på Instagram?

Hur kan detta få oss att totalt ignorera det vi har framför oss som ju borde vara viktigt på riktigt?

Det är inget fel på skärm, inte alls. Det finns mycket positivt att säga om den men när den tar över, hur blir det då?

Vem vill bli gammal och höra från sina barn att ”du såg oss aldrig för du tittade på mobilen hela tiden.”

Eller ha på sitt samvete att man körde på ett barn för att man hellre kollade på skärm än på vägen när man körde bil?

Ingen om jag får gissa men ändå gör vi det. Ändå kan vi inte låta bli.

Ändå hör vi om sådana händelser varje dag men då gäller det andra och inte oss själva. Jag klarar mig alltid. Det händer inte mig.

En skärm är alltså viktigare än livet här och nu?

Är vi verkligen så dumma?