På mig vilar skulden,

För att det blev som det blev.

Medvetet? Inte alls.

Men ändå, skulden är min och ingen annans.

Vi kanske kan mötas.

Prata. Förhandla om att bördan skall delas rättvist oss emellan.

Att vi båda har del i problemet och att ingens tyngd att bära ska vara större än den andres.

Spel för galleriet.

Vi skulle ändå veta.

Att sanningen inte var densamma som skådespelet vi satte upp.

Att vi ljög oss blåa i ansiktet inför en lurad publik som alla fick gå hem med ett lyckligt slut vilandes i magen.

Ovetandes om den bistra sanningen. Att slutet var allt annat än lyckligt.

Att skulden ligger på mig.

Ingen annan.